Kaffe mot depression: Bättre än mikrodosering!

Mikrodosering: när hypen nådde labbet

Nu har en stor, kontrollerad studie (fas 2B) från australiensiska MindBio Therapeutics satt en ganska solid punkt för en del av magin - åtminstone när det gäller klinisk depression. I försöket med 89 vuxna med allvarlig depressionsstörning mättes symtomen med hjälp av Montgomery-Åsberg (MADRS) -skalan, och resultaten var ... besvärliga för mikrodoseringslägret: placebo överträffade LSD-mikrodosering under åtta veckor.

När "något" blir "förväntan"

Placeboeffekten är inte en punchline, den är en kraft. Speciellt vid depression, där förväntningar, sammanhang och upplevelsen av att bli sedd och följd kan förändra mätbara resultat. Mikrodoseringskulturen har alltid haft en speciell relation med berättelser: vlog-anekdoter, produktivitetsloggar, "Jag känner det bara subtilt nog" -rapporter. Problemet är att anekdoter inte är detsamma som bevis - oavsett om du spårar dem i Notes på din iPhone eller i ett färgkodat kalkylblad.

Det intressanta med en fas 2B-design är att den försöker komma närmare verkligheten där "jag tror att det fungerar" och "det fungerar" ofta löper sida vid sida. Studien tyder på att de mentala vinster som många tillskrivit LSD-mikrodosering förmodligen har överskattats - och att en del av effekten kan drivas av förväntningar, rutiner och medvetenhet om deras eget välbefinnande.

"En kopp kaffe" slår "en droppe LSD" - grovt sett

Rubriken - att en kopp kaffe för depressionsbehandling kan slå mikrodosering - är naturligtvis lite överdriven, men den fångar ett verkligt fenomen: Små, vardagliga interventioner kan ha betydande effekter eftersom de är stabila, sociala och realistiska att upprätthålla. Koffein kan påverka energi och motivation, struktur kan påverka humöret och förväntan kan påverka den upplevda stressen. Ingen av dessa kräver en hemlig kristallflaska med subperceptuell LSD i kylskåpet bredvid din MagSafe-laddare.

Det förändrar inte det faktum att psykedelika som ett fält fortfarande håller löfte - särskilt i terapeutiska miljöer med hög dos, professionellt stöd och tydliga protokoll (vad många studier historiskt har fokuserat på). Men mikrodosering har varit en något annorlunda historia: mindre klinik, mer livsstil. Och livsstilen frodas ofta av goda historier.

Min bedömning är: Mikrodosering förlorar inte bara på effekt - utan på metod

Enligt min bedömning är det mest avslöjande här inte att placebo "vinner" över LSD-mikrodosering, utan hur lätt vi som människor förväxlar spårning med behandling. Att hålla en logg på din Apple Watch, kontrollera sömn i Apple Health, lyssna på "fokusspellistor" i AirPods och känna att du "gör något" kan i sig flytta MADRS-liknande mål - utan att säga något om läkemedlets specifika effekt. Detta är inte en kritik mot människor som söker hjälp. Det är en kritik av hypeens förmåga att kringgå kontrollerade resultat.

Och låt oss bara säga det högt: Om en "biohacking"-trend bara fungerar när du tror på den, kanske det är mer religion än farmakologi. Bara med bättre UX.

Vad kan du göra med den - utan att leka kemilabb?

Om du är nyfiken på området, använd den här nyheten som ett tillfälle att skilja "känns som" från "fungerar för fler än mig". Läs mer om ämnet på We❤️Apple, men håll dig till två jordnära principer: stabila vanor slår ofta smarta hacks, och kontrollerade studier slår TikTok-loggböcker.

Som alltid med psykisk hälsa: Prata med en professionell, särskilt om symtomen är ihållande eller allvarliga. Siri kan slå larm, men inte ställa diagnos.

Källa: Ars Technica (om MindBio Therapeutics fas 2B-studie och MADRS-resultat).